Igår fyllde både min kära man och vår underbara son år och det är många som har reagerat på det att de fyller samma dag, men det är ganska så enkelt egentligen. År 2000 fyllde min man 23 år och jag hade total idébrist vad jag skulle ge honom så jag gav honom helt enkelt en son, sedan dess bryr jag mig inte om att köpa några födelsedagspresenter till honom…jag kan ändå aldrig toppa den presenten. ;)

Igår morse intensivstartade jag alltså dagen, jag var ju tvungen att hinna fira dem lite innan den ena drog till skolan och den andra till jobbet. Så jag var uppe innan tuppen och fixade i ordning frukost, la fram paket och sedan stämde jag upp i en sång som fick gardinerna att fladdra och ögonen att tåras. Egentligen är det synd att de fyller på samma dag, då har jag bara anledning att köra min sånguppvisning en gång om året. Konstigt nog så var det ingen som ropade en gång till när jag var klar, men det var nog helt enkelt för tidigt på morgonen för de små stackarna att riktigt uppskatta min skönsång.

Söt son: Mamma, hur stavas faj?
Rörig mamma: Sa du paj?
Söt son med en suck: Nej Faj, stavas det f a j?
Undrande mamma: Faj? Vad är det?
Frustrerad son: Ett ord jag själv har hittat på
Förvånad mamma: Ehhh….jaha…men…jaaa…

Min kära son håller på och skriver en låt (språk okänt), frågan är om det ens är någon idé att hoppas på att det blir en framtida listetta? ;)

Jag måste vara den sämsta bloggaren genom tiderna, läser man bakåt i min blogg så ser man att jag ofta utlovar skärpning men sedan är det bara att konstatera att mina löften inte betyder ett dugg. ;)

Sista tiden har varit lite smått kaotisk, mycket jobb och alldeles för mycket studier resulterade i sömnbrist, obefintligt tålamod och en konstant känsla av stress och igår bestämde jag mig för att dra i nödbromsen innan det hela gick alldeles för långt. Några beslut togs och på en sekund så kändes det som att jag blev av med ett stort moln som hängt över skallen på mig hela hösten.

Men det var inte så länge som jag fick njuta av det, nu är jag sjuk istället. Halsen gör ont, skallen värker och jag är så trött. Men oroa er inte, det är absolut ingen svininfluensa….i så fall rör det sig endast om en liten kulting ;)


Jag behöver sova

Min lista med saker som jag har att göra den närmsta tiden;

* Åka till New York och julshoppa, givetvis ska jag bo på Plaza Hotel vid Central Park

* Köpa skamligt mycket julklappar till mina nära och kära

* I februari drar hela familjen till Hawaii och laddar lite energi i värmen

Låter inte det här underbart? Egentligen har jag bara en sak till som jag måste planera in, jag ska vinna drömvinsten på Lotto. ;)

Min härliga svärmor ringde och med illa dold skadeglädje ville hon rapportera om ett samtal som hon hade haft med min kära son. De hade pratat om att julen närmar sig och vad roligt vi ska ha då, när den lille förrädaren (ja min son alltså, inte svärmor) hade sagt farmor kom ihåg att ta med dig öronproppar den här gången. Mamma kommer säkert att sjunga O helga natt i år också och det låter hemskt!

Då kan vi en gång för alla slå hål på myten att man alltid får höra sanningen från barn (ja det sägs väl egentligen att man alltid får höra sanningen från barn och fulla människor…men det där med att fulla människor alltid är ärliga var det väl ändå ingen som trodde på) Men nu kan vi också krasst konstatera att barn är lögnare!

När man läser eller hör om rån i storstäderna så verkar rånarna för det mesta vara ordentligt utrustade med automatvapen och bra flyktbilar (eller till och med helikopter). Igår rånades en mack i vår lilla stad, men här kom inte den skyldige flygandes med en helikopter och vevade med en Ak4 utan personen kom trampandes på en cykel med en kökskniv! Snacka om att det är skillnader. ;)

Och innan någon missuppfattar det här så vill jag bara poängtera att jag förstår att för offren så är skräcken densamma vilket rånaren har en Ak4 eller en kniv, så jag nonchalerar inte den biten.

Att mitt lokalsinne är uselt är ingen nyhet, men nu är ett nytt bottenrekord nått. I onsdagskväll mötte vi upp ett gäng vänner i stan för gemensam träning av hundarna, vi körde först ett lydnadspass och sedan bestämde vi oss för att ta en liten promenad med de fyrbenta. I stan har de ju lyxen med upplysta elljusspår så vi gav oss glatt iväg och som vanligt när man är ett stort gäng så ägnar man mycket tid åt att prata och ingen tänkte på hur vi gick utan vi bara stegade på. Efter ett tag började jag och kompisen Maria att tycka att den här ”lilla” promenaden började bli väldigt lång och vi kunde inte begripa varför vi aldrig kom fram till bilarna igen, det hela fick sin förklaring när det visade sig att ingen riktigt hade koll på var vi befann oss.

Man kan ju tycka att det ska vara svårt att tappa bort sig i ett elljusspår, men har ni någonsin tänkt på hur många olika vägar det finns där ute. På många ställen grenar sig också spåret i stigar men de är ju inte upplysta och att bara vika av rätt ut i en mörk skog lockade oss inte.

Vid det här laget började jag och Maria att hallicunera, varannan minut så sa någon av oss nu ser jag parkeringen där framme men varje gång visade det sig vara fel. Jag gick redan och funderade på vad jag skulle säga till SOS Alarm när jag ringde; Ja hej, kan ni skicka en räddningspatrull. Vi är ett gäng dårar med hundar som har gått vilse i elljusspåret. Nej det kändes inte som ett alternativ, det här fick vi lösa på egen hand.

Till slut kom vi till ett vägskäl och vi förstod att tar vi nu fel väg så kan det dröja länge innan vi kommer hem igen, detta var alltså ett för viktigt beslut för att bara göra som Pippi Långstrump (singla slant om det). Det satt också en karta vid vägskälet, men tro inte att vi lyckades läsa av den utan vi stod bara där och glodde på den och kliade oss i skallen. Till slut dök räddningen upp i form av ett par som var ute och gick, de kunde visa oss i rätt riktning (och det var tur att de kom, hade vi gått fel håll vid vägskälet så hade vi kommit väldigt långt bort) och efter ytterligare en stund nådde vi äntligen bilarna igen.

Och till er som inte tror mig när jag säger att mitt lokalsinne är uselt, nu har jag till och med lyckats gå vilse i ett elljusspår….jag är ett hopplöst fall!

Ibland har man tur och igår hade jag en sådan dag. I flera års tid har jag gått och varit lite smått besatt av en specifik soffgrupp, jag känner flera som har den så jag vet vad otroligt bekväm den är och i mina drömmar hade jag redan köpt en och placerat i vårt vardagsrum. Nu var det bara ett litet problem, soffgruppen kostade en hel del och eftersom vi redan hade en utmärk soffa så fanns det inget bra motiv för att lägga en massa pengar på att köpa nytt (att bara ställa sig och stampa med fötterna i golvet och vråla jag vill kändes inte riktigt hållbart)

Men igår kväll ringde telefonen och det var min kära kusin, hon är en av de lyckliga som har den här soffgruppen. Nu visade det sig att människan var ute efter lite förnyelse så hon hade beställt en ny soffa och nu undrade hon om vi ville ha hennes grupp, om vi ville? Ja det var inget snack om den saken, jag skrek så den stackars kusinen är antagligen lomhörd idag men det är svårt att behärska sig när man får underbara nyheter. Så nu flyttar min drömmöbel in här till helgen och jag kan knappt tro att det är sant. I alla år har folk försökt tala om för mig att tålamod är en dygd men eftersom jag totalt saknar tålamod så har jag alltid ansett det talesättet kraftigt överdrivet, men nu förstår jag vad de menar.

Igår beställde vi även vår nya bil och den levereras någon gång runt jul, undrar om den får plats under granen? ;)

Det finns många klyschor här i världen och sanningshalten varierar en del hos dem. Vi har klassikern efter regn kommer solsken och eftersom ingen tidsangivelse på solens ankomst uppges så får man väl säga att det stämmer, förr eller senare kommer ju solen fram igen. Sedan har vi det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder och det här stämmer inte! Som härdad hundförare som tillbringar många timmar utomhus och som lägger imponerande summor på bra kläder så kan jag intyga att det visst finns dåligt väder (stå själv ute i ösregn och blåst i flera timmar så märker ni att jag har rätt)

Men precis nu upptäckte jag ett talesätt till som stämmer, äpplet faller inte långt från trädet. Jag går ju runt hela dagarna och stinker som ett bryggeri och händerna droppar av handsprit (nej jag har inte fallit för influensahysterin, jag jobbar inom vården och där är handsprit vardag) och trots att jag har jobbat i flera år så lär jag mig aldrig att inte klia mig i ögonen strax efter att jag har spritat mig. En sådan smärtsam läxa borde sätta sig tycker man, men jag är svårlärd av mig. Och precis nu bevisade sonen att han brås på sin kära mamma, grabben stod och hackade lök (han är en pärla i köket) och sekunden senare hör jag ett skrik, jag var övertygad om att han hade skurit fingret av sig men han hade bara kliat sig i ögonen. Ja ska grabben börja ta efter mig så går han en spännande framtid till mötes. ;)

Ibland kan jag inte låta bli att fundera på varför jag aldrig lyckas med normala saker, sånt som alla andra gör. Som det här med arbetsskador till exempel, där är ju ryggproblem en klassiker (speciellt inom vården där jag jobbar). Men min rygg fungerar felfritt, jag har aldrig haft problem med den. Men nu ska ni inte tro att jag har varit förskonad från arbetsskador, men jag väljer att vara lite mer originell.

För ett år sedan gick jag runt och haltade i en vecka efter att jag hade blivit överkörd av en rullstol (en högrisk i min bransch) och nu sitter jag här med benet upprivet. Igår jobbade jag kvällen och halva arbetspasset sker då i mörker, men tydligen anser jag att bra sikt är överskattat när jag går. Kollegan parkerade bilen och jag kliver glatt ur och bestämmer mig för att ta en genväg över en gräsmatta (det bör poängteras att detta inte var en trädgård som jag var bekant med). Jag tog ett par kliv och sedan tog det stopp på ett väldigt smärtsamt sätt, jag hade lyckats trassla in mig i en rosenbuske och nu kämpade taggarna för fullt för att borra in sig i benet på mig. :(

Efter ett par svordomar och lite trasslande så hade jag lyckats ta mig loss, men nu sitter jag här med fulla benet i revor som svider ordentligt. Ska jag någonsin lära mig att vara som alla andra, man behöver väl inte alltid gå sin egen väg här i livet. ;)

Tänk vad brutalt man får äta upp sina egna ord ibland, nu i helgen råkade jag ut för det igen och jag har en känsla av att min man inte kommer låta mig glömma det här i första taget. Vi skulle åka och hälsa på ett par vänner som vi inte hade varit hos förr och älsklingen ringde dem på mobilen för att få vägbeskrivning, när samtalet avslutades så begärde jag att han skulle återberätta hela beskrivningen för mig eftersom jag minsann vet att hans minne är uselt. Ja sedan hände följande:

Kaxig Gitsie: men varför svänger du vänster, vi skulle ju rakt i rondellen

Trött äkta man: nej vi skulle vänster här

Tystnad följer i någon minut

Bestört Gitsie utbrister: men varför svänger du höger här, det är inte rätt

Ännu tröttare äkta man: jo det skulle vi och där framme står ju xxxx och vinkar på oss så nu är vi framme. Och för fan älskling, var det inte du som hade så bra minne?

Gitsie totalt mållös för omväxlings skull.


Tacksam liten modell, världens finaste Linnéa

Ibland kan man fundera på om jag över huvudtaget är vid medvetande när jag kliver upp på morgonen, det har hänt mer än en gång att andra har påtalat att jag har kommit med både strumpor och tröjor ut och in. Men idag tror jag bestämt att jag nådde ett nytt bottenrekord, jag lyckades förväxla min flaska med hudkräm med tandkrämstuben.

Nu kan jag i alla fall konstatera att min fuktkräm inte smakar i närheten lika gott som den luktar, däremot fick jag en fantastisk andedräkt. Och det kunde ju faktiskt ha varit värre, jag kunde lika gärna ha smetat in hela kroppen i tandkräm. ;)

Jag brukar ju alltid noja över min ålder, det hela trädde in när jag fyllde trettio och det förvärras bara för varje dag. Men nu ska jag avslöja en sak som verkligen tyder på att jag har en dos barnasinne kvar, jag är mörkrädd. Här snackar vi inte den lindriga varianten som innebär att man inte vill gå själv över en kyrkogård när det är mörkt, nej nu pratar vi om betydligt tyngre grejer. Nu snackar vi om tjejen som alltid låter en lampa lysa i varje rum på nätterna, trots att jag har sju stora hundar i huset (och en stor och stark man är väl bäst att tillägga också eftersom han faktiskt läser den här bloggen).

Jag inbillar mig alltid att det lurar en vidrig mördare i mörkret som bara väntar på ett nytt offer och givetvis skulle det stackars försvarslösa offret vara jag. Det här kanske är en biverkning av alla år av fascination av seriemördare, det intresset har satt sina spår.

Det jobbiga i det hela blir när jag jobbar kväll ihop med en speciell kollega, den här kollegan är precis lika mörkrädd som jag är och innan arbetspasset är slut har vi skrämt slag på varandra. Kanske är dags att kontakta vår arbetsgivare och höra om vi kan få risktillägg för det här, det kan inte vara hälsosamt för hjärtat att bli så rädd varje gång man kör ett kvällspass. ;)

Den här dagen började ju verkligen på bästa sätt, jag håller på för fullt med en engelskauppgift och allt underlättas ju om man sitter bekvämt. Jag tog hela högen med böcker och styrde stegen mot vardagsrummet och slog mig glatt ned i den bekväma fåtöljen, raskt känner jag något kallt och äckligt breda ut sig under mig. Flyger upp med en imponerande hastighet och konstaterar till min förskräckelse att någon av hundarna har kräkts i fåtöljen!

Vad är oddsen egentligen, vi har enormt mycket golvyta här i huset (för att vara riktigt exakt så består endast vardagsrummet av ungefär 40 kvadrat) men trots det så lyckas byrackan pricka fåtöljen! Det är inte alltid roligt att vara hundägare.

Men nu är både jag och fåtöljen sanerade så då var det dags att återgå till arbetet igen.


Hösten kan vara riktigt vacker

Jag brukar inte slaviskt följa något tv-program, men Idol är något som har mig stadigt i sitt grepp och jag sitter som limmad i soffan varje kväll när det sänds. Den här veckan är det dags för slutauditions och spänningen är stor, vilka ska gå vidare?

Igår hade alla tävlande deltats in i stora grupper för att sjunga för juryn och innan en av grupperna steg fram så talade de om att nu skulle de äldre sjunga, de kallade dem till och med för seniorerna. Jag satt nästan och förväntade mig att några representanter från PRO skulle kliva ut på scen så döm om min förvåning när gänget som kommer är i min ålder (med andra ord ungdomar runt trettio)

Sedan när klassas man som äldre och senior när man är i trettioårsåldern? Här sitter jag djupt kränkt och vill bara rikta ett stort tack till Idoljuryn, ni lyckades späda på min åldersnoja rejält! ;)

Stora favoriten hittills