Nog för att jag vet att tiden går fort, men nu har det gått en hel månad sedan jag skrev sist. Det är ju löjligt och frågan är om det ens är någon idé att ha en blogg som uppdateras så sällan?

Och hur sammanfattar jag en hel månad i ett inlägg utan att riskera att det blir en roman av det?  Jag gör ett försök så får vi se hur det blir, har jag tur kanske något bokförlag hör av sig och är intresserad att teckna kontrakt med mig.

- Ett par veckor i januari kan enkelt sammanfattas med ordet tentaångest, salstentor har en förmåga att kicka igång en ordentlig ångest hos mig. Är det dessutom inom den juridiska biten så underlättar det inte direkt. Inte nog med att huvudet snurrar av paragrafer, ryggraden påminner om en banan efter ett par veckor (testa själv att bära runt på en lagbok på 3,5 kg så förstår ni vad jag menar). Men till slut var dagen för tentan inne och förhoppningsvis satte den stopp för termin fyra och nu har jag officiellt tagit klivet in på termin fem.

- Steget mellan termin fyra och fem innebar en vecka med hemstudier och schemat var upplagt på ett sätt så att det blev två veckor mellan föreläsningarna. Nu ska vi läsa hemma, men på ett sätt känns det ändå som att få ett par veckors semester. Semester är något jag inte haft på ungefär fem år så jag var lite ringrostig och blev rastlösa första dagen, men ödet bestämde sig för att underlätta för mig. En halsfluss slängdes i min väg och ett par dagar senare kom den vidriga kusinen öroninflammation också på besök och senaste veckan har försvunnit i ett töcken av smärta! Jag som i normala fall aldrig tar tabletter har nu sett till att ha smärtstillande inom en armlängds avstånd. Men nu verkar det äntligen vara på väg att dra sig tillbaka och nu behöver jag inte vara uttråkad längre, nu får jag istället lägga i en högre växel och läsa ikapp allt skolmaterial som samlat damm de senaste dagarna.

- Vi har varit iväg och parat en av våra tikar och om allt går som vi tror och hoppas så har vi en hel hög med ljuvliga monster änglar om ungefär sex veckor.

Jag skulle kunna skriva ned en hel hög till med saker som hunnits med senaste månaden, men när jag tänker efter så är jag inte intresserad av något bokkontrakt så jag avslutar här. På återseende och har ni tur så dröjer det inte en månad till nästa gång.

Igår kom jag, min kära man och två av våra underbara vänner på att stadens bowlinghall skulle få fint besök, det faktum att jag inte hållit i ett klot på 20 år kryddade bara på med lite extra spänning. Ingen förväntade sig att jag skulle göra någon succé, men att jag skulle vara så usel hade nog ingen kunnat föreställa sig.

När vi spelar wii är jag fantastiskt duktig på bowling, men verkligen funkar tydligen inte som ett tv-spel. Enligt google så är maxpoängen på en bowlingserie 300, vi spelade två spel och jag fick ihop 79 poäng. 79 av 600 möjliga, det är imponerande dåligt. Givetvis valde vi att gästa hallen en kväll då stadens elit var på plats, de där killarna suckade om det stod en enda kägla kvar. Själv jublade jag om inte alla käglorna stod kvar. Men jag måste säga att eliten uppvisade stor ödmjukhet, de kunde ha ägnat kvällen åt att håna mig men istället gav de mig de där blickarna som man ger ett barn som tappert kämpar. Ni vet, huvudet lite på sned och ett snällt och överseende leende.

Däremot hann jag se de gulliga leendena övergå i lite mer hånskratt när jag skulle skicka iväg klotet och stod och pendlade så proffsigt med armen och helt plötsligt tappar klotet åt fel håll. Klotet for iväg bakåt, nedför ett trappsteg och gled så fint in bland borden och stolarna. Kompisen Anders uppvisade en snabbhet i klass med Ravelli när han fångade upp klotet och rusade till mig och överlämnade det med ett det gör inget, det var ingen som såg det. Nej men tjenare, bortsett från samtliga som befann sig i hallen så var det nog ingen som såg eller hörde det.

Men tro nu inte att detta fiasko avskräckte mig, jag kommer snart spela bowling igen. Fast i framtiden får jag nog lite problem med att hitta en lagkamrat.

I lördags var det dags för den årliga julpysselkvällen och det är alltid med stor skräck spänning som min familj och släkt samlas i huset för att se vad jag ska lyckas med i år. Men det här året kunde de lättade pusta ut efteråt, inga större katastrofer hade inträffat.

Ok jag erkänner att jag lyckades glömma den lilla detaljen att man garnerar huset innan man sätter ihop det, men vis av erfarenheten så hade jag tre byggsatser hemma så det var ingen katastrof…bara att göra om och göra rätt. Sedan rasade huset ihop en gång när det skulle sättas ihop, men även det lilla missödet räddade jag på bästa sätt. Så kvällen kan sammanfattas som lyckad, jag hade inte kristyr i hela huset, ingenting brann upp och jag smälte inte ned en plastslev i knäcken.

Idag ska en historisk händelse äga rum, det är bara 15 december och jag ska fixa den sista julklappen. Annars har jag haft som tradition att rusa gatlopp i butikerna den 23 december, men eftersom jag har nolltolerans för köer i butikerna och andra människor inte har vett att respektera det så får jag ändra om mina traditioner. Så från och med ikväll kan jag lugnt luta mig tillbaka och invänta Kalle, tomten och resten av gänget. Så kära jul, bring it on!

Pratade med en kär gammal (ja kanske inte så gammal till åldern just, syftade snarare på mängden år vi varit vänner) vän igår och hon påminde mig om en incident som hon fortfarande finner väldigt roande. Den ägde rum för några somrar sedan och jag och vännen befann oss denna dag i paradiset (läs västkusten). Är det något som kan förstöra en fin stund för mig så är det telefonförsäljare, för jag är alldeles för artig för att bara säga nej tack och slänga på luren. Samtalen riskerar alltså att bli både långdragna och tjatiga. Men nu satt vi där och njöt av tillvaron när idyllen bröts av min mobilsignal och följande utspelade sig.

Gitsie: Ja hallå.
Hurtig kille: Ja men tjenare, är det ”Gitsie” jag pratar med?
Gitsie som börjar ana oråd: Eh…ja (mitt första misstag).
Nöjd kille: Ja men perfekt. Xxxx heter jag och jag ringer från AB Bluff och Båg (kan hända att jag minns namnet fel) och jag har ett fantastiskt erbjudande till dig. Bla bla bla, trosor, bla bla bla gratis.
Artig Gitsie: Låter ju fint, men nej tack (här hade det varit läge att lägga på).
Envis kille: Du kan inte säga nej. Bla bla bla, förbinder dig inte, bla bla bla suverän kvalitet, bla bla bla gratis.
Gitsie som börjar känna sig trängd i ett hörn: Jo men visst det är säkert jättebra, men jag tror ändå inte det.
Kille som utan att veta om det just gräver sin egen grav: Men snälla du, använder du inte trosor eller?
Bestört Gitsie som exploderar: Nej…eller jo….eller VA? Det ska du fullständigt SKITA I!!!!! Klick!

Så då vet vi det, ska jag släppa all social kompetens och slänga på luren i örat på någon så behöver man bara fråga om jag använder trosor.

Igår diskuterade jag och en vän i telefon om detta med kokpunkt och när alkoholen försvinner, detta efter att många har diverse alkoholhaltiga drycker i bakverk och jag undrade om det är ok att även ge barn sådant utan att det slutar som det gjorde för Emil när han käkade körsbär. Och eftersom jag inte litar på att min vän ligger lågt med den dialogen så är det lika bra att jag går ut med den själv.

Snillet Gitsie: Ja men alkoholen lär ju försvinna när man gräddar i ugnen, för då har man ju över 100 grader.
Fortfarande snäll vän: Jaha men har alkohol en kokpunkt på 100 grader då?
Kaxig Gitsie: Men vad då, kokpunkten ÄR ju vid 100 grader.
Frustrerad vän: Ja för VATTEN ja!
Förvånad Gitsie: Va?! Jag trodde att kokpunkten ALLTID var vid 100 grader.
Bestört vän: Men skämtar du eller? Det vet du väl att kokpunkten kan variera, det måste du väl veta!
Skamsen Gitsie: Nej jag skämtar inte, jag visste inte det. Vad är det med det då?
Elak vän som nu höjt tonläget med några decibel: Men det hör ju till vanlig ALLMÄNBILDNING!
Irriterad Gitsie: Ja ja JAAAA!
Vän som inte lärt sig när det är dags att sluta tjata om samma sak: Ta som människokroppen till exempel, den kan ju inte uppnå 100 grader direkt. Man dör långt innan och varför är det så tror du?
Gitsie som faktiskt är sjukvårdsutbildad: Ja inte vet jag varför det är så, missade nog den lektionen då de gick igenom det.
Mycket skadeglad och elak vän: Ja men vad händer med äggviteämnen när det blir för varmt? Det måste du väl ändå veta?
Gitsie med en stor suck: Ja det vet jag, det stelnar.
Självgod vän: JUST DET (följt av ett hånskratt som fortfarande ekar i örat på mig)

Orkar inte ens återge resten av diskussionen, har fortfarande inte smält att min vän hade så mycket elaka kommentarer och hånskratt inom sig. Men eftersom jag har en känsla av att det hade offentliggjorts på Facebook innan dagens slut så tar jag den glädjen ifrån henne och går ut med det själv!

Sedan 18 år tillbaka använder jag kontaktlinser (vad gammal jag låt nu) och under de åren har jag upplevt både det ena och det andra med dessa små hjälpmedel. Jag har lyckats sätta en lins i ögat och glömt ta ur den gamla före (rekommenderas inte, det gör ont och effekten uteblir helt), jag har tappat linserna i de mest olägliga situationer och givetvis glömt haft med mig extra. Det var inte kul att jobba ett helt kvällspass med bara en lins, synen blev inte som den skulle. Och jag nämnde väl att jag i genomsnitt kör bil 10 mil per pass?

Igår var det dags igen, jag skulle köra min kära son till innebandyträningen men beslöt mig för att plåga barnet med en tur på ortens lilla köpcenter först. Tydligen har min son tumme med gud, för jag fick mitt straff väldigt snabbt. Jag gick som bäst och njöt bland alla vackra varor när jag helt plötsligt märkte att synen kraftigt försämrades på ena ögat och sedan sköt en stor smärta fram. Det kändes ungefär som att någon körde in ett pennstift rätt i ögat på mig (nu har jag aldrig upplevt det, men ni greppar poängen i alla fall).

Linsen hade alltså bestämt sig för att dra på egna äventyr, men han var inte vänlig nog att lämna skallen på mig. Nej nu skulle nya områden utforskas och det var tydligen min pannlob som var målet för utflykten. Jag kände tydligt hur den satt där uppe någonstans, men jag varken såg den eller kunde få tag på den. Det arma barnet involverades i mina desperata försök att lokalisera linsen, men jag kan bara konstatera att någon optiker blir han aldrig.

Paniken började nu krypa på, det gjorde riktigt ont och jag visste inte hur jag skulle få ut den. Att plocka ut ögat ströks som alternativ och samma med en tripp till akuten, att kliva in där och meddela att jag tappat bort en lins i mitt öga lockade inte.

Ögat rann ordentligt vid det här laget och hade också antagit en vacker röd nyans, men i det här läget fick fåfängan stå åt sidan. Jag ska inte ge er alla detaljer, men efter många svordomar lyckades jag få ut den lilla jäkeln. Och inte nog med att han hade krupit upp i hjärnan på mig, han hade också lagt sig dubbel….inte konstigt att det gjorde ont.

Men nu när linsen var borta kunde fåfängan få ta plats igen och det var med stor skam jag stegade in på innebandyn med ett sminkat öga och ett osminkat, men jag kan alltid yrka på att Alex i A Clockwork Orange är en riktig trendsättare.

Nu börjar en mysig tid på året då vi tänder ljus, dricker glögg, pyntar, köper julklappar och så det viktigaste av allt; Gitsie bakar. Jag är en äkta julgalning och jag går all in och jag som annars hatar att baka sätter nu igång med det mesta. Det ska göras eget julgodis, lussebullar ska slängas ihop, pepparkakor ska bakas och pepparkakshus byggas (men jag använder färdig deg och byggsats, någon måtta på husligheterna får det allt vara).

Ni som har följt bloggen några år vet att mitt resultat har inte alltid varit så lyckat, men jag kan dra en snabb resumé för er nytillkomna. För man skulle ju kunna tro att sådana husmorsuppvisningar som jag står för skulle leda till en engagerad omgivning, men de står snarare i stum förskräckelse och undrar hur detta år ska sluta. Och jag kan knappast klandra dem, mitt facit talar lite för sig själv.

Ett år lyckades jag elda upp mikron när jag skulle baka julgodis, en utgift jag inte riktigt hade tagit i beräkning. Året därpå var det mitt pepparkakshusbygge som gjorde folk stumma, men inte av beundran. Jag fick för mig att kristyren kunde användas som lim, något som visade sig fullständigt felaktigt. Kristyren mjukade upp mitt fina hus och väggarna gick sönder, men eftersom jag är envis som en gammal get så gav jag mig f-n på att jag skulle få upp huset ändå. Satte då igång att göra lim av smält socker, men förträngde den detaljen att limmet stelnar så fort det kallnar. Jag satt alltså där med ett trasigt hus och en bunke med stelnat lim i hela botten. Bildbevis på detta bygge följer längre ned. Året därpå använde jag en tunn plastslev att röra i knäcken med, inget vidare bra drag det heller. Men smaken av smält plast ger onekligen knäcken lite extra krydda.

Ja här fick ni ett axplock av mina bakningshistorier och jag skulle ljuga om jag påstod att min familj förtjust står och klappar händerna när jag deklarerar att det är dags att kicka igång årets bakprojekt. Men de kan inte anklaga mig för att vara tråkig och förutsägbar i alla fall.


Pepparkakshus à la Gitsie, modell 2006

Jag har alltid ansett mig som en extremt mörkrädd människa, men under helgen fick jag höra att jag inte alls var mörkrädd. Det argumenterades med att jag tillbringade en natt i ett spökhus under sommaren. Men där har jag ett par förklaringar, dels var vi fyra personer och sedan är det inte spöken som skrämmer mig. De kan inte skada mig på något sätt (ja jag har sett Poltergeist, men det är film kära vänner). Det som skrämmer mig är mördare som jag är övertygad om lurar i mörkret och bara väntar på att ta mig. Men som sagt, nu fick jag höra att jag inte var mörkrädd så jag ska överlåta åt er att avgöra hur det verkligen ligger till.

Här i huset lyser minst en lampa i varje rum dygnet runt, jag säger att det är för hundarnas skull men det är det ingen som tror på.

Vi har så mycket utelampor på vår gård så det är bara en tidsfråga innan ett flygplan misstar vår gård för en landningsbana.

Om jag ska gå ut i mörkret så ska hundarna med och det räcker inte med en, jag ska ha samtliga med mig. Jag resonerar som så att tillsammans har hundarna en matchvikt på ungefär 250 kg och en tandstatus med 330 sylvassa gaddar, det borde ju vara tillräckligt för att skydda mig. Men trots det håller jag mig bara inom ljuskäglorna på gården.

Jag har en kollega som också är mörkrädd och när vi har ett kvällspass tillsammans vågar vi knappt lämna bilen. Vi har även gjort upp planer på hur vi skulle agera om något oväntat hände i mörkret. Får vi punktering eller bilen stannar för oss låser vi dörrarna och ringer till antingen hennes eller min man. Om någon kliver ut på vägen och försöker stoppa oss så kör vi vidare, även om det innebär att vi får köra på personen i fråga.

Om jag kör bil själv i mörkret så låser jag alltid dörrarna (och ni behöver inte poängtera vad dumt det är, det har kompisar som jobbar inom räddningstjänsten redan gjort väldigt klart för mig).

Ja här har ni lite exempel på hur jag lever min vardag, nu får ni avgöra om det här låter som agerande av en sund människa som saknar rädsla för mörker eller om det kan vara så att jag är lite mörkrädd ändå.

Ett gäng är ute på en liten road trip och chauffören är en sådan charmig karaktär som ofta talar först och tänker sedan (vi behöver inte nämna några namn, men ni anar säkert vem jag pratar om).

Vi befinner oss på en motorväg där rådande hastighet är 110 och vi kommer raskt ikapp en bil som kryper fram i 70 och den frustrerade chauffören suckar ljudligt och en liten svordom slinker också ut innan operation omkörning drar igång. Sedan fortsätter färden i normal hastighet igen och chauffören känner sig nöjd med detta, men förvånas plötsligt av att bilen vi just körde om kommer nu och kör om oss i mycket hög hastighet och försvinner som en avlöning i fjärran. Chauffören fäller en ironisk kommentar om förare som äntligen hittat gaspedalen och om inte mitt minne sviker mig så tror jag även det gamla talesättet även en blind höna kan hitta ett korn ibland blev sagt.

Färden fortsatte sedan odramatiskt i ungefär ett par kilometer till innan ekipaget kom ikapp ytterligare en bil där gaspedal uppenbarligen saknades och till den stora förvåningen visade det sig vara samma bil igen. Och nu fick den pratglade chauffören nog och höll inte inne med sina tankar, för att vara exakt så gick talet som följande; med vad i h**vete är det här för idiot?! Först kör han i en hastighet så en sköldpadda hade kunna tillryggalägga sträckan på kortare tid, sedan far han fram som en ambulans på uttryckning och nu ligger han här och filosoferar mitt i vägen igen. Är han inte nykter? Vilka jäkla stolpskott som helst får tydligen körkort nu för tiden!

Efter detta lilla utbrott kände sig chauffören på bra humör igen, nu hade hon fått avreagera sig i alla fall. Men säg den glädje som varar, för plötsligt hörs det från baksätet det var min bror. Vad chauffören kontrade med? Ingenting faktiskt, hon kan faktiskt hålla inne med en och annan kommentar ibland…även om det är svårt att tro.

Det går utför med den här familjen. Igår var det fredag och sådana kvällar tillbringar människor antingen hemma och njuter med familjen, eller så umgås de med vänner eller springer på krogen. Den här familjen tillbringade gårdagskvällen i en kyrka. Det var någon form av adventsfirande med lottdragningar, auktion och som sig bör ingick också en predikan i konceptet.

De som var på plats för detta evenemang var vi, ett par kompisar till oss, 30 barn i varierande ålder och byns alla på 70+! Vid auktionen fick jag bevittna hur folk ropade in hembakt bröd för över 100 kr/påsen, för det priset borde de snarare bronsera det och ställa det som prydnad istället för att glupskt kasta i sig det.

En tjej som gjorde ansiktsmålningar fanns också på plats och hennes konstverk fascinerade mig ordentligt och jag hade alla planer på att hon skulle få göra en på mig med. Men vad är det med dagens ungar, varför tror de att de har förtur hela tiden? Och vem har sagt att ansiktsmålningar bara är till för dem som ännu inte uppnått tvåsiffrig ålder? Tappert väntade jag i tre timmar bara för att se den ena ungen efter den andra kliva förbi mig och ta plats i stolen. Klockan nio fick jag nog och med en svordom (glömde bort mig där en stund i vilken byggnad jag befann mig) vände jag på klacken och åkte hem.

Dagen idag startade med att ena hunden kom bärandes på en stor matskål som hon släppte rakt i huvudet på mig, så kan man också tala om för husse och matte att det är dags att gå upp och servera frukost. Med den starten på dagen kan det väl bara bli bättre?

Jag har en förmåga att bli rastlös väldigt fort, många människor kan njuta av en dag som är helt blank i kalendern och jag får myror i kroppen redan innan. Att bara sitta i soffan och ta det lugnt är inget för mig med andra ord, tur att sådana dagar är sällsynta här i huset. Men i söndags inföll en sådan dag, gubben planerade att dra till skogen och köra ved och kära sonen skulle tillbringa dagen med en kompis. Paniken vaknade i mig redan på morgonen, vad skulle jag göra då?

Efter en snabb blick i almanackan insåg jag att advent bara var en vecka bort så varför inte ägna dagen åt att gå igenom pyntet och se om något behövde köpas (de där stakarna har ju en förmåga att dö under sommarmånaderna, det är tydligen påfrestande att bara stå undanställd). Julsakerna förvaras inne på vinden och efter en snabb blick kunde jag konstatera att de tydligen stod längst in (precis som saker brukar göra när man ska ha dem) och vinden hade varit kraftigt försummad under året och var nu i akut behov av en stor rensning. Jag insåg raskt att nu pratade vi en rensning av sådana mått att det behövdes minst två personer för att ro projektet i hamn, gubben fick snabbt lägga om sina planer och lämna veden till sitt öde och istället assistera frun.

När man bor i hus ute på landet händer det ibland att oinbjudna gäster flyttar in, dessa gäster går under begreppet möss. Nu fann vi tydliga spår på vinden att vi hade en hyresgäst, någon hyra har vi däremot inte sett spåret av än. Och detta med möss är konstigt, för trots sin ringa storlek skrämmer de livet ur mig. Jag kan utan problem gå fram till en häst på 500 kg och jag lever mitt liv med hundar på 30-35 kg, men en mus på 100 gram ger mig hjärtslag.

Jag stod alltså på vinden med vitt uppspärrade ögon och flackade med blicken för att se om den lilla jäkeln gömde sig där någonstans och plötsligt stannade hjärtat i kroppen på mig för helt plötsligt kom hon springande. Hon var oerhört liten (och faktiskt riktigt söt) men det spelade ingen roll, av min reaktion att döma var hon i storlek som en Tax. Med ett skrik lämnade jag vinden och jag har inte sätt min fot där sedan dess.

Musen då, ja hon håller väl som bäst på och julpyntar sin nystädade boning skulle jag tro.

Om jag hade varit en vardagsbloggare så hade ni redan varit uppdaterade om alla mina rapporter med onödigt vetande. Ni hade varit insatta i när:

Jag hade en av huvudrollerna i en film som med all säkerhet kommer att vinna en Oscar.

Jag insåg att jag faktiskt pratar värmländska, jag har naivt trott att jag pratar rikssvenska.

Jag inser mer och mer för varje dag vad suveräna Takida är.

Nya spelet Absolut överens invigdes och jag insåg att jag och min man är absolut inte överens.

Igår firades två födelsedagar här i huset och jag sjöng så gardinerna svajade.

Jag har fått en personlig autograf av min husgud och jag känner mig som att jag var fjorton igen.

Takida kommer till Värmland och jag måste dit.

Jag var uttråkad en ynka söndag och det slutade med en total röjning av huset och stor brasa där allt onödigt eldades upp. Jag och gubben var fullt sysselsatta i sju timmar och jag svor över min rastlöshet som hade satt mig i den här situationen.

Har jag sagt att Takida är bra?

Detta var en liten sammanfattning och visst känner ni att ni gått miste om mycket viktig information under dessa veckor. Men nu tänkte jag att det ska bli ändring, jag tänker ta klivet och bli en vardagsbloggare. Rent praktiskt innebär det att målet är att jag ska uppdatera varje dag, fast det kanske inte blir så långa inlägg dagligen. Fler nya bilder ska jag försöka bjuda på också. Let’s go, ni hänger väl på?

Att jag är periodare när det kommer till bloggen är inte direkt någon nyhet, så någon utförlig ursäkt eller förklaring förväntar ni er väl inte ens.

Sedan sist då, jo dagarna rusar på som vanligt och det är ett pusslande att hinna med allt. Hösten är också den årstid då lite extra saker behöver klämmas in i schemat. Barnet behöver förnya vintergarderoben, barnet fyller år och förväntar sig presenter och julen närmar sig och släktens samtliga barn förväntar sig julklappar. Den ekvationen har bara ett korrekt facit och det heter Gekås Ullared.

Rutinerade som jag och min kära svärmor är så valde vi att åka en dag som innebar att vi inte behövde köa en ynka minut på hela dagen, slå det den som kan. Dessutom fick vi se självaste Morgan live och bara det var ju värt hela resan. ;)

Men vad händer med folk när de kommer till Ullared, man skulle kunna tro att all eventuell social kompetens lämnas av vid ingången. Arga blickar och sura kommentarer är vad folk bjuder sina medmänniskor på och på fullaste allvar borde det införas vapenlicens för att få framföra en kundvagn där inne. Mantrat som verkar råda är lite svinn får man räkna med och sedan ryker hälsenor till höger och vänster.

Men jag och svärmor klarade oss därifrån med både förståndet, livet och hälsenorna i behåll och bilen var fullpackad när vi rattade oss mot värmlandsskogarna igen. Nu kan jag lugnt luta mig tillbaka och invänta julen och hånskratta åt alla andra när stressen sätter in. Eller ja, nu överdrev jag lite. Vid det här laget vet alla att jag alltid kommer på att jag glömt en massa och ägnar dagen före julafton åt att springa gatlopp mellan stadens butiker. Men fram till den 23 december kan jag ta det lugnt i alla fall.

Höstmarknad i en idyllisk småstad, en klok tjej är ute tillsammans med sin mindre kloka svärmor när två poliser kommer gående genom staden.

Bestört svärmor: Det är väl inte riktiga pistoler de har?
Ironisk svärdotter övertygad om att svärmodern skämtar: Nej givetvis inte, det är bara en attrapp.
Lättad svärmor: Ja jag tänkte väl det, de kan ju inte gå runt med pistoler här.
Svärdotter som börjar ana oråd: Men lägga av, du skämtar väl med mig?
Förvånad svärmor: Nej…vad då?
Frustrerad svärdotter: Men skärp dig, du fattar väl för f-n att det är riktiga pistoler de har?
Svärmor åter igen bestört: Är det riktiga, jag trodde det var elpistoler.
Chockad svärdotter: Elpistoler? Hur i h**vete (svärdotter svär en del när hon blir upprörd) tänkte du nu? Hur skulle polisen kunna sköta sitt jobb om de bara hade elpistoler? Då måste de ju komma i direktkontakt med brottslingen. Och du måste väl ha hört att polisen vid något tillfälle varit inblandad i skottlossning, trodde du de hade knallpulver då eller?
Lite mer skamsen svärmor: Nej men jag tänkte om de hämtade de riktiga pistolerna när de behövde dem.
Mycket ironisk svärdotter: Ja men självklart, för så funkar ju verkligheten. När brottslingarna planerar något större så meddelar de det till polisen så att polisen ska veta när de bör ta med de riktiga pistolerna istället för elpistolerna.
Mycket skamsen svärmor: Hehe nej så går det ju inte till förstås, vad dum jag är.
Ärlig svärdotter: Dum? Det ordet räcker inte för att beskriva dig just nu. Och bara så du vet, detta ska ut på Facebook!

Och kära svärmor, jag glömde visst berätta att det även åker ut på bloggen.

Jag har några tatueringar som pryder min kropp och i våras satte jag en på vristen, något jag hade drömt om länge. Anledningen till att det dröjde några år innan den blev av var för att jag hade hört att vristen är känt för att göra väldigt ont. Och visst den kändes att sätta dit, men det var ändå fullt överkomligt. Men vissa tatueringar behöver fyllas i en andra gång och så blev fallet med den på vristen och denna vecka var det dags.

Sammanfattning av den upplevelsen, ja nu har jag också haft en nära-döden-upplevelse. Föda barn, brusten blindtarm, bukhinneinflammation, inflammerad galla…det är ingenting mot detta, tro mig för jag har testat allt. ;)

I våras lyckades jag lura med en älskad vän på det här projektet, min övertalningsförmåga är något utöver det vanliga. Jag fick landets mest nålrädda människa att tatuera sig, men även hennes skulle fyllas i och hon hoppade upp på britsen först. Efter bara några sekunder insåg jag att ifyllnad av tatuering är värre än att göra dem första gången, min väns starka reaktion vittnade tydligt om det. Och här fick vi bevisat att mellan sakerna att vara en bra vän eller låta skadeglädjen få spela fritt så vinner min skadeglädje. Min vän sitter där och plågas stort och jag får diskret vända mig bort för jag skrattar så jag grinar.

Men som talesättet säger vissa straffar Gud direkt så fick jag skrattet nedkört i halsen sen, för då var det min tur att ta plats på britsen. Ord kan inte ens beskriva den tortyr jag fick utstå, ljuset i tunneln kom emot mig med en rasande fart. Svordomarna haglade, tatueraren fick utstå både hot, vädjan, försök till utpressning och allt annat jag i min desperation kunde komma på.

Och min fina älskade vän då, hon som just hade blivit utskrattad av mig, vad gjorde hon? Ja inte satt hon och skrattade i alla fall, hon peppade, tröstade och matade mig med strips (hade en förvånansvärt smärtlindrande effekt, kanske något för vården att tänka på istället för att pumpa folk fulla med morfin).

Till slut sa tatueraren de underbara orden att allt var klart och med stor lättnad hoppade jag ned från britsen (eller snarare linkade, ena benet hade somnat) och högt och tydligt klargjorde jag för alla att jag aldrig kommer tatuera vristen igen.

En fyrhjuling har flyttat in hos oss och den blev snabbt en populär medlem av familjen, särskilt hos den yngsta i hushållet. För ett par dagar sedan lyckades jag tjata mig med på en tur, tyvärr blev det nog den sista. Det arma barnet fick konstant höra kör inte så fort, akta så vi inte får sladd, försiktigt i svängen, akta guppet, kör inte över morfar, etc, etc… Efter bara tio minuter var min färd över, då var jag inte välkommen längre.

Och jag vet inte ens varför jag höll på så där för han körde inte fort, han var försiktig och han var inte ens i närheten av morfar. Ytterligare ett ålderstecken förmodar jag. Men när jag själv sätter mig bakom styret är läget ett helt annat, då ska grästuvorna yra runt fordonet och alla eventuella åskådare lever farligt. Dubbelmoral kallas sådant va?

Jag och en kompis diskuterade detta med vänskap för några dagar sedan och jag tänkte spinna vidare lite på det. För vänner är något så oerhört viktigt och utan dem vore inte livet fulländat, men vad är en vän då? Ordet kan nog ha olika betydelse för alla, nu tänkte jag dela med mig av vad det är för mig.

Jag har turen att ha många kompisar och sedan har jag även några vänner. Vad är skillnaden kanske ni tänker nu, jo skillnaden för mig ska jag förklara. Kompisar umgås jag med, vi kan diskutera mycket intressant och många skratt blir det och jag tycker oerhört mycket om varenda en av mina kompisar. Men mina vänner, det är dessa personer som verkligen känner mig. Det är de där personerna som jag ringer när jag verkligen behöver prata av mig om något privat och det är de personerna där jag inte känner någon press på att vara social så fort vi ses. Hos mina vänner kan jag lika gärna tillbringa en kväll liggandes i deras soffa och kolla på tvn och ingen tar illa upp för det. Och framför allt, till mina vänner är jag inte rädd att säga vad jag verkligen tycker, för jag vet att även om vi blir ovänner så håller vår vänskap ändå.

Jag har vänner där vi retar oss oerhört på varandra mellan varven och orden som utbyts är inte alltid av det kärleksfulla slaget, men det påverkar ändå inte vår vänskap. Vår vänskap är så stark att den överlever att vi vågar säga vad vi tycker, den överlever att vi inte alltid är överrens och den överlever att någon av oss har en dålig dag mellan varven.

Vår vänskap har blivit satt på det största provet av dem alla, finns vi där för varandra när det verkligen gäller? I just dessa specifika fallen jag har i åtanke så handlar det om det värsta, att en närstående dör. Här sätts alla i omgivningen på ett tufft prov och det är här det många gånger visar sig om personen ifråga är en kompis eller en vän.

Några som jag trodde var mina vänner visade sig vara mina kompisar, några jag trodde var mina kompisar visade sig vara vänner. Och sedan var det personerna där ingen tvekan rådde, jag visste med all säkerhet att de var mina vänner och de levde upp till förväntningarna.

Vad vill jag då med mitt svammel, ja jag vet inte. En släng av filosofi drabbade mig kanske. Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är glad för var och en av er kompisar som förgyller mitt liv. Och till mina vänner vill jag säga, livet skulle inte fungera utan er!

Fest och roliga saker tre dagar i rad, ja än finns det allt liv i tanten. Helgen kickade vi igång redan på torsdag då vi drog iväg på hockey, föreställningen stod Färjestad och Djurgården för. Kort sammanfattning av detta då, FBK förlorade efter straffar, supportrar drabbade samman mitt framför ögonen på oss och kompisen fick den stora äran att agera vittne när polisen ville ha lite klarhet. Priset för hennes vittnesmål, hon missade själva avgörandet av matchen. Men fina FBK vet hur man tar hand om sina supportrar så hon kompenserades med fribiljetter. Efter den svidande förlusten toppades kvällen av med parkeringsböter, bönderna hade glömt att i storstaden betalar man för att parkera bilen. Men humöret var trots allt på topp och hemresan ägnades åt oerhört vacker allsång.

Fredag var det middag och pubafton med några fina vänner, en härlig kväll på alla sätt. Många skratt och en jäkla massa bugg (alltså dans, inte tuggummi). Konstigt detta att man anser sig så oerhört danskunnig så fort promillehalten stiger.

Lördag mötte jag upp några härliga tjejer från jobbet och efter lite uppladdning drog vi ut på stan och att göra en barrunda i småstäder är inga problem, uppdraget är avklarat på en timma blankt. Första stoppet blev krogen där jag omedelbart kände mig som morsan på stan, jag var i alla fall minst tio år äldre än majoriteten där inne. En cider senare drog jag och en kompis vidare till nästa ställe och där fick jag istället uppleva att vara yngst i lokalen. Vad är det för mellanålder jag befinner mig i egentligen? Och en annan sak som knäckte självkänslan var att jag behövde inte visa leg en enda gång på hela kvällen, något som inte kan klassas som annat än personangrepp.

Nu sätter vi punkt för en rolig och intensiv helg och jag återgår till ambitiös student som bedriver taxiverksamhet på fritiden (ja skaffa själv en ”snart tonåring” med ett brinnande sportintresse och många fritidsaktiviteter så förstår ni vad jag menar med taxiverksamhet).

De sista dagarna har jag varit så rörig så jag förvånar mig själv och det hör inte till vanligheterna. För någon vecka sedan gjorde vi upp en date med ett par vänner och dagen som gällde var den 15 oktober. I lördags så slog det mig att jag har lyckats dubbelboka mig, den dagen hade jag redan en oerhört intressant föreläsning inbokad. Eftersom detta är så typiskt mig blev jag inte förvånad utan det var bara att kontakta vännerna och förklara. Vi plockade fram lite nya datum och idag spikade vi en annan dag och bara två timmar senare så inser jag att föreläsningen jag ska på är den 14 oktober. Så nu har jag rörat helt i onödan.

Om det ändå hade stannat där, men nej då. Satt förut och skulle maila en person vid namn Katarina och jag skrev ett ganska så långt mail och postade iväg det. I samma sekund som jag klickade på sänd såg jag att ett litet skrivfel hade smugit sig in. Jag hade startat mailet med Hej Per. Från Katarina till Per, det är långsökt. Fick hastigt slänga iväg ett ursäktande mail med en fin liten förklaring till min tabbe. Och om ni undrar över förklaringen så är den väldigt enkel, under tiden jag skulle skriva till Katarina slog mig tanken att jag var tvungen att även maila Per sen.

Men att jag inte har full koll på namn är väl inget nytt, det har ju till och med hänt att jag presenterat mig själv med fel namn. Och behöver ni friska upp minnet om den incidenten så kan ni göra det här.

Jag är en impulsiv person som helt saknar tålamod och detta är inte alltid en lyckad kombination, igår fick jag det bevisat än en gång. Vi var hemma hos några kompisar och det gamla klassiska spelet Mad kom fram, för er som inte vet vad det går ut på så är det att man så snabbt som möjligt ska bli av med alla pengar och här är det ingen framgång att vinna pengar (motsats till spel som Monopol alltså).

Man får en massa uppdrag som ska genomföras och beroende på resultat vinner eller förlorar man pengar. Vid ett tillfälle drog min man ett kort och efter att ha läst det säger han att han inte kan blunda med bara ett öga i taget och för att bevisa det satt han och knep ihop bägge ögonen. Här gick den kaxiga frun igång ordentligt och det var inga kärleksfulla ord som utbyttes. Han fick höra vilken förlorare han var som inte kunde blunda med ett öga i taget för det kunde ju minsann varenda människa och för att bevisa det satt jag och blundade med ena ögat. Jag borde ha snappat upp den roade stämningen runt bordet, men jag var fullt upptagen med att stolt visa upp mina fantastiska kunskaper med att blunda med ett öga.

En stund senare drog jag samma kort och jag läste endast orden Blunda med ena ögat… och här utbrast ja ett högljutt HA kolla här, hur svårt är det egentligen…och så satt jag än en gång som ett fån och blundade med ena ögat. Till slut vände jag åter blicken mot kortet och läste hela meningen och mitt kaxiga vinnarleende bleknade snabbt när det stod Blunda med ena ögat så vinner du 2000 kronor.

Jaha ridå! Skämtet låg på mig, även den här gången. Och givetvis bemästrar min man konsten att blunda med ett öga åt gången, men han bemästrar även konsten att tänka först och handla sedan. Något som jag uppenbarligen inte gör.

Bloggmotivationen har haft en alldeles för lång semester, men nu ska jag försöka skaka liv i den igen. Jag tycker ju egentligen att det är ganska roligt att blogga, jag måste bara påminna mig själv om att jag tycker det är kul.

Hur står det till här i mitt organiserade kaos då, jo det råder fortfarande ett organiserat kaos. Jag har insett att jag börjar nog bli ganska gammal ändå och det starkaste beviset för det är den bristande kunskapen jag har om tekniska saker. När jag var tonåring tyckte jag att mamma var hopplös, så fort hon skulle göra något med videon fick hon ropa på hjälp och jag förstod aldrig hur svårt det kunde vara att själv räkna ut vilken knapp som var den rätta. Nu kommer jag på mig själv att regelbundet få ropa på kära sonen när parabolboxen inte samarbetar med mig och meningen men mamma du fattar ju ingenting (följt av en djup suck) börjar höra till vardagen.

Tyvärr har han en poäng där, jag fattar verkligen ingenting och det bevisades med pinsam tydlighet igår. För ett år sedan köpte jag en hög fotoramar på Ikea och sedan dess har de livat upp vår bokhylla. Men dessa ramar hade en negativ sida, de var otroligt rangliga och så fort man tittade på dem ramlade de. Svordomarna har varit många och tanken på att slänga hela högen har slagit mig mer än en gång. Igår upptäckte jag att det fanns en enkel spärr på baksidan som gjorde att de stod stadigt, det tog mig ett helt år att upptäcka det.

Ja som ni hör är allt sig likt med mig och har ni tur så kommer jag skärpa mig med uppdateringen och ni får fortsätta följa min spännande vardag under hösten.

I lördags var det dags för mig och tre kompisar att åka och tillbringa en natt i ett känt spökhus (ni kan läsa mer om huset här). Detta var ett initiativ som chockade hela min omgivning, då jag är extremt känd för just min paniska rädsla för mörker. Men rädslor är till för att utmanas och en natt i spökhuset bokades in och eftersom flera hört av sig och vill höra hur det var så drar jag en rapport här.

När vi anlände på lördag så började vi med att gå igenom hela huset och sedan satte vi oss i salongen nere och läste i gästböckerna och pärmarna om saker som andra upplevt i huset. Där kunde vi bland annat läsa att det skulle finnas gamla hattar i huset och att spökena inte gärna tyckte om att man höll på med dem, men eftersom vi var där för att få uppleva det oförklarliga så bestämde vi oss för att utmana det hela. På övervåningen låg det ett par gamla hattar och dessa gick vi upp och hämtade och tog ned dem och la dem på bordet i det så kallade dödsrummet. Efter ca en halvtimma kikade vi in i dödsrummet igen och då hade hattarna bytt plats med varandra. När mina vänner sa det blev jag skeptisk, men så kom jag på att jag tog ju kort på hattarna och hur de låg och när jag kollade i kameran så stämde det ju. Hattarna hade verkligen bytt plats med varandra, utan att någon av oss hade sätt sin fot i rummet.

Så här la vi hattarna, men bara en liten stund senare hade de bytt plats.

Nu började det kännas så där härligt spännande och jag var faktiskt inte det minsta rädd, kan ju ha berott på att det fortfarande var dagsljus ute. Vi var uppe på övervåningen flera gånger och undersökte där och vid ett tillfälle såg vi att någon hade ändrat överkastet i sängen i den gamla barnkammaren, men snälla som vi är så lade vi rätt det igen. Man får väl vara snäll och hjälpa spökena att bädda sängarna när man kommer och våldgästar deras hem. ;)

På övervåningen hänger en målning på gårdens sista ägarinna och många har upplevt att hon följer en med blicken när man går runt där, något som vi också upplevde. Inbillning eller inte, det låter jag vara osagt.

Nu började mörkret komma och vi installerade oss i salongen nere och fick igång en brasa i den öppna spisen och hade det riktigt mysigt. Några knackningar och dunsar hördes då och då, men vi upplevde det konstigt nog endast som hemtrevligt. Vi käkade, tog ett glas och spelade Med andra ord och skratten ekade i det gamla huset. Nere fanns el, det var bara på övervåningen som det gällde att ha ficklampa med sig. Med jämna mellanrum tog vi en tripp upp och gick runt och kollade så att allt var som sist vi lämnade det och vi såg inget som verkade annorlunda.

Men helt plötsligt när vi satt nere igen hörde vi en dörr gnissla högt och tydligt på övervåningen, stackars Sarah som befann sig ensam i köket just då kom inrusande i salongen med vitt uppspärrade ögon. Ficklampan greppades och vi gav oss upp för ytterligare en inspektion, men ingen dörr hade öppnat sig sedan sist vi var där. Ytterligare ett litet mysterium.

Men sedan hände det som skrämde oss mest av allt och då var faktiskt spökena fullständigt oskyldiga. Vi satt ute på den lilla farstukvisten och natten hade anlänt så det var helt svart, dessutom som sig bör på ett spökhus fungerade inte ytterbelysningen. Kompisen Inger sa att hon hörde hur grenar knäcktes bakom huset, men detta var inget som skrämde oss. Men helt plötsligt stannade hjärtat i kroppen på mig, för jag både ser och hör något kommer runt husknuten och rusar rakt mot oss. Tänk hysterin bland fyra tjejer som alla blir skräckslagna på exakt samma sekund och alla försöker ta sig in genom en liten dörr samtidigt. Vinet flög åt alla håll (tack gode gud för klorin) och när vi kom in i köket stod vi bara och skakade, men snart tog nyfikenheten överhanden. I samlad trupp och med ficklampan i högsta hugg gav vi oss ut igen för att se exakt vad det var som hade skrämt oss och det som mötte oss var fyra förvånade älgar som bara hade vägarna förbi för att käka äpple. Skogens konungar beslutade sig sedan för att stanna hos oss resten av natten, något som jag tror skrämde kompisen Emma mer än spökena gjorde. ;)

Det var nu mitt i natten och vi släckte ned lamporna och la oss framför öppna spisen och med hjälp av ficklampan hade vi högläsning i gästböckerna. Mitt i en spännande berättelse hur vi alla fyra tydligt hur en kvinna ropar hjälp på övervåningen, men i det läget kändes det inte lockande att gå upp och undersöka det hela. Efter en stund blev Sarah och Inger trötta och bestämde sig för att sova, men jag och Emma var inte riktigt inne på samma linje. Vi bestämde oss för att riktigt utmana oss själva, så vi tog ett varv till på övervåningen och efter det installerade vi oss i sängen inne i dödsrummet och så satt vi bara där i mörkret och pratade. Efter en stund hörde vi tydliga steg på övervåningen, men nu hade vi nått det stadiet att vi inte blev rädda…det kändes konstigt nog mest hemtrevligt.

När ljuset anlände vid femtiden på morgonen började jag känna mig trött och eftersom jag skulle köra över tio mil senare under dagen så la jag mig och sov en stund. Och jag är oerhört förvånad över mig själv, för jag låg själv i dödsrummet och sov (ok de andra tjejerna var bara några meter bort och jag såg dem hela tiden…men ändå).

Vid tio på förmiddagen packade vi ihop och tackade spökena för att vi fick komma och hälsa på. Det hade varit kul om vi fått uppleva lite mer oförklarliga saker, men vi fick i alla fall uppleva lite och jag tror absolut att något (eller någon) finns i det huset. Kanske återvänder jag dit någon mer gång.

Avslutningsvis vill jag säga ett stort tack till mina härliga vänner Emma, Sarah och Inger som delade denna upplevelse med mig.

Jag tror att vi alla kan enas om att mina chanser att få en karriär som storbloggare är ganska begränsade, det krävs nog uppdateringar lite oftare än varannan månad för att lyckas där. Jag tänker inte ens säga att jag ska försöka skärpa mig, ni märker ju om det blir uppdaterat eller inte. Och hur ska man kunna skriva ett bra inlägg som sammanfattar en hel sommar, det är ju för mycket saker som man skulle kunna ta upp. Får väl försöka dela upp det i olika inlägg, då kanske det ökar oddsen för ett nytt inlägg inom någon vecka i alla fall. ;)

Kan ju börja med att berätta om vår årliga resa till Liseberg, den blev vår roligaste hittills. Två heldagar på Liseberg och en natt på Gothia Towers, det skulle jag kunna göra varje månad. Växer man någonsin ifrån karuseller, jag tvivlar på det. Min stackars familj fick utstå både det ena och det andra, sex gånger tvingade jag upp dem i Uppswinget. Resultatet blev en illamående son och en man med dödsångest, men jag hade roligt i alla fall. ;)

En släktfest har också hunnits med och där fick jag bevittna ett par riktigt roliga saker. Det ena var när min svägerska satt avslappnad i en stol och stolen bestämde sig för att gå i två delar vilket resulterade i en väldigt förvånad svägerska på backen och släkten fick än en gång uppleva vilken vidrig, skadeglad människa jag faktiskt är.

Samma kväll blev det ett (eller snarare flera) glas för mycket för en äldre herre och gubben föll som en fura och lyckades i sin framfart att dra med sig grillen så det yrde glödande kol ända till grannkommun. Men slutet gott, gubben klarade sig utan både frakturer och brännskador och ingen gräsbrand anlades heller.

Det var en kort sammanfattning av ett par av sommarens händelser, får bjuda på fler någon annan dag. Men jag kan passa på att berätta att Värmlands Sveriges mest mörkrädda människa ska tillbringa en natt i ett spökhus nu på lördag, vad tror ni om mina chanser till överlevnad?