Det är hög tid att slänga in några rader här så att ni vet att jag lever, jag ser ju på besöksräknaren att ni är en imponerande skara som kikar in dagligen…fortsätt med det. :)

Det har varit otroligt mycket på sista tiden och jag får inte riktigt ihop dagarna än, det är en sådan stor omställning till allt det nya och jag har inte riktigt lärt mig att hålla alla bollar i luften. Dels ska jag vänja mig med att pendla ca 15 mil nästan dagligen och utöver det så är det alla uppgifter som vi får i skolan och sedan har man givetvis en vardag med familj, djur och hus som också ska ha sitt. Men jag trivs otroligt bra i skolan i alla fall och det är det viktigaste, snart har jag säkert fått in lite rutiner så att vardagen flyter lättare också. Nu har jag i alla fall hittat en tjej att samåka med på dagarna, det gör resorna både betydligt roligare och billigare. :)

En av de svåraste sakerna med skolan är det nya språket som man ska lära sig, den sk akademiskan. Allt på universitetet sägs ju i facktermer och i mina öron är det ungefär som grekiska, jag förstår inte ett ord. Men lärarna har lovat att innan vi vet ordet av så går vi själva och slänger oss med termerna, så det är väl bara en tidsfråga innan jag driver min familj och mina vänner vansinniga med ett obegripligt språk. ;)

Nej mina stackars hjärnceller är utarbetade efter dagen så jag avrundar här, ska försöka blogga lite mer regelbundet i fortsättningen.

Denna vecka har inte bara varit kantad av felkörningar, långa vilsna promenader i iskyla och en massa nya intryck, det har också varit hundratals nya ansikten som har fladdrat förbi som man ska försöka lägga på minnet. Inte nog med att det är ansikten, till varje ansikte hör det också ett namn som kan vara bra att veta. Just nu är vi två inriktningar som kör tillsammans på programmet, det innebär 50 olika personer (exklusive lärarna) att hålla reda på. Så här efter första veckan så har jag lärt mig tre namn, det är skamligt!

Ännu mer pinsamt blir det när andra inte verkar ha några som helst problem att komma ihåg mig, redan andra dagen kom en tjej fram och sa hej xxxx, vad roligt att vi har valt samma inriktning. Själv stod jag som ett frågetecken och undrade vem människan var, hon visste vad jag hette och jag hade inte ens koll på att vi gick på samma program….pinsamt.

Så nu när jag äntligen har lärt mig att hitta på universitetet (hyfsat i alla fall) så är det dags att börja lära sig vad alla heter, vi ska ju trots allt följas åt i 3½ år och jag kan inte bara gå runt och kalla alla för eehh…du hur länge som helst. ;)

Under veckan har jag avlagt det stora eldprovet, jag har varit till universitetet utan min personliga guide. Med tanke på att jag lyckades gå vilse trots en guide så var det något nervöst nu. Men det gick faktiskt över all förväntan, jag körde bara fel en gång och jag gick bara fel ett par gånger och den här gången tog det mig inte en halvtimma att hitta rätt, det är framsteg det!

Jag försöker också vänja mig vid det kodade språket som gäller på universitetet, nu har jag till exempel lärt mig att när en lärare säger ni behöver bara läsa del ett i boken tills på fredag så innebär det att man ska läsa 80 sidor i en bok med mycket liten text. Man lär sig verkligen något nytt varje dag. :)

Igår var det äntligen dags för mig att ta klivet in i universitetslivet, detta innebar en hel del utmaningar. Jag är en äkta landsortsbo och här ute anser vi det stort om en skola har fler än hundra elever, där min son går är de mindre än 40 i hela skolan. Att då klampa in på ett universitet där ca 12 000 studenter går är något av en chock, om man dessutom helt saknar lokalsinne så är man inne för en riktig utmaning.

Igår hade jag turen att min granne (som skulle börja sin sjätte termin där) också skulle in så hon förbarmade sig över mig, jag behövde bara luta mig tillbaka i passagerarsätet så tog hon mig till rätt ställe. Väl på plats så ingick också en guidad tur av den omtänksamma grannen, däremot la vi inte upp turen på bästa sätt. Vi startade med att kika var min sal var och sedan klampade vi runt resten av universitetet (blev en nätt promenad på några kilometer och några hundra trappsteg). Efter ett tag var grannen tvungen att gå till sin sal så hon lämnade mig åt mitt öde, men hon hade ju redan visat var jag skulle vara så det borde ju inte ha varit några problem…inte för en människa med en gnutta lokalsinne i alla fall.

Universitetet består av massor av byggnader men du kan röra dig överallt utan att behöva gå ut, med tanke på att det var -10° igår så hade det varit bra att hålla sig inne men alla identiska korridorer gjorde mig lite förvirrad så jag bestämde mig för att ta yttervägen. Eftersom jag var klädd för en dag inomhus så kändes kylan måttligt trevlig att vandra runt i, men jag trodde ju naivt och hoppfullt att jag snabbt skulle hitta rätt.

Snabbt vet jag inte om jag skulle kalla det, jag gick och gick och gick och inget verkade bekant. Till slut hade jag inget annat val än att leta mig tillbaka till parkeringen och utgå därifrån igen (där min guidning med grannen hade tagit sin början) och efter en halvtimma kunde jag stelfrusen slå mig ned på rätt ställe (sa jag att det var -10° ute)!

Idag väntar ännu en dag i universitetsvärlden, jag kanske borde ladda upp med underställ och kängor. ;)

Tänk vad snabbt saker kan ändras, igår började jag glatt med operation rensning av köksskåpen och allt flöt på bra tills telefonen ringde vid halv nio och det var min farmor som med rädd röst frågade mig vilken väg min sons skolbuss körde. Då hade hon hört på radion att en trafikolycka hade inträffat i närheten av oss, det var en skolbuss och en bil som hade krockat. Efter lite mer information så kunde jag konstatera att allt stämde, både vägen och klockslaget. :(

Sedan drog kaoset igång, jag ringde rektorn som bekräftade att det var en buss från sonens skola, men de kunde än så länge inte gå ut med vilka elever som var med. Däremot intygade skolan att alla elever var oskadda, men när det gäller ens barn så behöver man mer än så. Fysiskt oskadd är ju inte detsamma som psykiskt oskadd och om mitt barn hade varit inblandad i en olycka så ville jag veta det.

Tortyren fortsatte, både skolan och polisen garanterade att inga barn var skadade men ingen kunde meddela mig om det var mitt barns buss (här ute går bara två skolbussar så jag visste ju att risken var 50%). Till slut fick jag äntligen veta att det inte var hans buss (och det fick jag genom att tidningarna la ut bilder från olycksplatsen och jag såg att det inte var hans buss) men då satte nästa oro igång, bilen som bussen hade krockat med såg bekant ut och det stod att personen i bilen var allvarligt skadad. Till slut lyckades jag också äntligen få besked om att det inte var den person som jag misstänkte (tack Anna för all hjälp).

Igår eftermiddag när min älskade son kom från skolan så blev det kramkalas utav stora mått och han fick berätta om sin dag. Alla barnen på bussen hade klarat sig helt oskadda och polisen hade varit i skolan och pratat med barnen och till deras stora glädje hade de även fått se både pistolen och batongen. ;)

Dagen slutade ändå bra, men fy vilken förmiddag…den rädslan vill jag inte vara med om igen. En tanke går också till personen i den mötande bilen, hoppas att allt går bra!

Nu börjar min långa ledighet gå mot sitt slut, på måndag börjar allvaret igen och tur är väl det för nu börjar jag bli ordentligt rastlös. När jag är uttråkad så kan jag hitta på lite allt möjligt för att få tiden att gå, något som står högt upp på listan är att rensa här hemma. Skåp, lådor, garderober…ja inget står säkert när jag sätter igång.

Ett litet dilemma som uppstår då är jag att jag är en slänga men jag är gift med en äkta skrotnisse som vill spara på det mesta. Mitt motto är att har vi inte använt prylen den senaste veckan, ja då står den bara och samlar damm och vi kan lika gärna kasta den. Min käre man däremot lever helt efter mottot att allt ska sparas för en dag kan det vara bra att ha.

Till min mans stora fasa så brukar jag passa på att rensa när han inte är hemma och han bleknar varje gång när han kommer hem och ser alla sopsäckar som jag fått ihop med det som i mina ögon ändå bara är skräp. Mer än en gång har stackaren upplevt att han letat efter något och till slut frågat mig var det är och det informativa svaret som mött honom är oops och mer behövs inte för att han ska förstå att nu har frugan kastat det.

Idag är det köksskåpens tur att få sig en genomgång, vi får väl se hur många sopsäckar det blir den här gången. ;)

Något som vi svenskar gärna diskuterar i tid och otid är vädret, oavsett hur lite gemensamt man har med en människa så kan man alltid diskutera dagens temperatur och eventuell nederbörd. Men vad krävs det för att vi ska vara nöjda egentligen, för det verkar också som att det är en sport att klaga på vädret.

Sommaren startade med värmebölja och inte en regndroppe, då klagades det på att det var för varmt och allt dog av torkan. Sedan blev det svalare och en och annan regndroppe kom fram, då gnälldes det att sommaren var förstörd och det gick minsann inte att varken ligga på stranden eller sitta ute och grilla. Hösten anlände och då blåste det för mycket och dessutom regnade det, då tog vintern över stafettpinnen och nu klagas det på att det är för kallt och för mycket snö!

Nu ska jag inte vara en hycklare utan jag erkänner att jag själv kan klaga på vädret, men nu undrar jag varför jag ens slösar på den energin. Vädret är ju en bland få saker här i livet som vi inte kan påverka det minsta, så det är väl bara att gilla läget. Dessutom är väl väderomslagen en del av tjusningen, jag gillar att bo i ett land med varierande årstider. Och om inte vädret var så ombytligt, vad skulle vi då prata med främlingar om? ;)

Se….nu lyckades jag till och med få ihop ett helt blogginlägg om vädret, det var väl bra?! ;)

Semester, smaka på det ordet ni! Under sommaren och hösten så gick jag och drömde om min semester och den kändes så oändligt långt borta. Sedan närmade det sig jul och min semester anlände och jag njöt i fulla drag, nu har jag två veckor kvar innan allvaret drar igång igen och nu är jag så uttråkad så jag håller på att bli galen.

Under helgen beklagade jag mig för en släkting och då kom hon med det optimala botemedlet för min tristess, jag är väl en bland få som aldrig har sett ett enda avsnitt av Sex and the city och nu tyckte släktingen att jag skulle ta min semester till att upptäcka tjusningen med den här serien. Så med ett leende räckte hon över en box med samtliga avsnitt, man kan lugnt säga att jag har att göra ett tag framöver nu. Så nu ska resten av semestern ägnas åt att se om jag också kan upptäcka tjusningen med de fyra singeltjejerna i storstaden och om jag har tur kanske jag får svar på en fråga jag har haft ett tag, varför kallas han för Mr. Big? ;)

Du lyckas med det mesta säger andra till mig ibland och de menar det inte som en komplimang, de menar att jag brukar göra bort mig på de mest osannolika sätt. Jag kan nu avslöja att jag satte den trenden redan som barn, då började jag med mina omöjliga utmaningar och sedan var ribban satt.

Eller vad säger ni om följande, känner ni någon som har lyckats få en hel svärm med humlor i munnen och halsen? Nej det var väl det jag trodde, men nu känner ni en som har lyckats med den bedriften i alla fall. Så går det när man är stor i käften och springer runt och gapar och spelar fotboll.

Men som de flesta äventyrare säger, don’t try this at home kids! För mig slutade det med iltransport till närmaste akutmottagning, svullna läppar så vilken Botoxbrud som helst skulle ha blivit grön av avund och en kropp fullpumpad med mediciner. Så jag lärde mig den hårda vägen att det kan löna sig att hålla käften ibland, bokstavligt talat. ;)


Så här ska man inte ha munnen när man spelar fotboll ;)

När jag så fint avslöjade mitt idiotiska uttalande i gårdagens blogg så trodde jag att min kära vän skulle tycka att det räckte med det, men inte då. Jag hann knappt publicera inlägget innan en kommentar ramlade in och sedan ringde telefonen, nu ville hon vara så vänlig att påminna mig om en sak som jag sa för några dagar sedan. Den här gången tänker jag inte tolerera att bli retad i flera år, så det är väl lika bra att bekänna färg direkt.

Jag och min vän pratade om olika saker som kan vara dödliga när jag säger att man även kan dö om man kommer i kontakt med en spinnrocka. Min vän frågar med förvånad röst vad jag sa och kaxigt så upprepar jag högt och tydligt…spinnrocka! Vid det laget bryter min vän ihop och frågar om jag möjligtvis menar stingrocka och jag får ju skamset erkänna att det var det jag tänkte på. Troligtvis satt jag även och tänkte på spinnrock och även om inte en spinnrock är dödlig så vet vi ju alla hör det gick för Törnrosa när hon fingrade på en, så helt ofarliga är ju inte de heller.

Men ok jag erkänner, jag har en förmåga att säga de mest sanslösa saker. Men jag har faktiskt blivit antagen till universitetet i otroligt stor konkurrans, så helt jäkla dum kan jag ju inte vara. ;)

Jag tror att de flesta av oss vid något tillfälle har lyckats säga något mindre intelligent, har man då otur så får man äta upp den grodan både en och två gånger. Själv lyckades jag säga en sådan sak för några år sedan och blir fortfarande påmind om det regelbundet, min kompis som hörde det frågar även ofta varför jag inte skriver om det i bloggen så jag får väl bjuda på det då.

Jag är inte så insatt i blommornas värld, jag tycker det är vackert med blommor och omger mig gärna med dem men jag kan oftast inte säga vad de olika arterna heter. Ett tag hade jag och min man en blomma som tydligen gick under det förvillande namnet porslinsblomma och om det nu är fler som inte är så insatt i växtriket så kan ni kika här för att se vad jag pratar om.

Även om jag inte hade en aning om vad blomman hette så var jag stolt över den, den var oerhört vacker när den blommade. En dag var en kompis hemma och jag hör hur hon ropar vilken otroligt fin porslinsblomma du har här i fönstret. Det är då jag gör bort mig och kontrar med förolämpad röst med följande det är ingen porslinsblomma, den är faktiskt riktig! Känn på den om du inte tror mig!

Detta var ungefär fem år sedan, men fortfarande får jag äta upp det där med jämna mellanrum. Men nu har jag skrivit om det i bloggen så nu hoppas jag att vi kan lägga det där till handlingarna och gå vidare, eller finns det ingen preskriptionstid på idiotiska uttalanden? ;)

Jag är en av dessa personer som har turen att ha många fina vänner, vänner som bryr sig och finns där för mig. Vänner som gläds med mig när det går bra och vänner som stöttar mig när jag stöter på motgångar! Jag värdesätter alla mina vänner oerhört mycket och jag känner mig så tacksam att få ha dem i mitt liv och jag kan bara hoppas att jag är en lika bra vän för dem som de är för mig.

En del av dessa vänner har funnits i mitt liv i många år, vi har växt upp tillsammans och sett varandra gå från osäkra tonåringar till självständiga vuxna. Andra vänner har tillkommigt på senare år, men snabbt tagit en självklar plats i mitt liv.

Ja som ni själva kan se så har jag underbara vänner och allra helst skulle jag vilja skriva metervis om var och en av dem, för det förtjänar de. Men idag ska det faktiskt handla lite extra om en speciell tjej, en tjej som jag egentligen har känt till i femton år men det var först för 1½ år sedan som vi började umgås och nu kan jag inte tänka mig livet utan henne (och även hennes man). Dessa två fantastiska människor stegade in i mitt och min familjs liv och blev snabbt en sådan självklar del av det. Dessa två underbara personer som utstrålar så mycket värme och positiv energi så jag har aldrig varit med om något liknande. Hur trött eller nere man än är så räcker det med att se dessa två så mår man direkt så mycket bättre! Tack M och A för att ni finns i vårt liv och för att ni är de underbara vänner ni är!

Jag brukar aldrig ge några nyårslöften, men om jag skulle göra ett undantag i år så skulle det vara att vårda alla mina vänskapsband. Jag har lyxen att ha många underbara vänner och jag hoppas att ni var och en vet vad mycket ni betyder för mig!

-  Pappa, det står 3-3 nu
-  Men det kan det väl inte göra, det stod ju 4-3 förut
-  Ja förut ja, men nu står det 3-3

Min kära son har nog ett och annat att lära om målställning inom idrott, tur att den här frågan aldrig har kommit upp på någon av hans fotbollsmatcher. ;)

Förresten så lovar jag att göra ett tappert försök att skärpa mig med bloggen det här året, håll tummarna för att jag lyckas.

Oj vad länge sedan det var jag skrev, det är svårt att hinna saker när man är julledig. Det underbara är att hela familjen är ledig även kommande vecka och det är så skönt. Dagarna ägnas mycket åt sällskapsspel, filmer, umgås med nära och kära och vara ute i snön. Snön ja…det är helt sjukt hur mycket vi har fått, det ligger över en halvmeter på gräsmattan och snart får hundarna ha cyklop och snorkel på rastningarna. ;)

Julen då, den var underbar på alla sätt och vis. Glada människor, god mat, charmig tomte och roliga klappar, så mycket bättre än så kan det inte bli.

Dagen idag har tillbringats ute i backen där snowboarden invigdes, till min stora sorg hade jag inte med mig kameran. Min son var en naturbegåvning, däremot min kära man bjöd på en imponerande uppvisning där vurporna avlöste varandra. Men troligtvis blir det några åk i morgon också, då ska både jag och kameran stå redo. :)


Hundarna njuter av snön

Vi har fått vinter med stora mått, vi fick lite snö förra veckan och i söndags vräkte det ned i ett dygn och nu visar mätaren på -18º. Hundarna njuter i fulla drag och jag måste erkänna att det gör jag också, vi kommer få en vit jul för första gången på länge. :)

Idag ska jag och min kära son ge oss ut och fixa de sista julklapparna, men jag misstänker att jag inte är ensam om den idén. Jag kan inte förstå att jag aldrig lär mig från år till år, varje jul när jag står och köar i timmar så lovar jag mig själv att inte upprepa proceduren nästa år. Fast traditioner är väl till för att följas och det här har ju blivit något av en tradition nu.

I morgon väntar en dag i köket då julmaten ska förberedas så jag kommer nog inte uppdatera bloggen något då, därför vill jag redan nu önska er alla en riktigt GOD JUL!

Idag kom svågern och hans sambo hit för den årliga traditionen, de skulle ut i vår skog och välja ut en julgran. Det ironiska i det hela är att trots att vi äger massor av skog så kör vi själva plastgran, men det är ju alltid kul att kunna glädja släkt och vänner med en gratis gran. :)

Termometern visade på modiga -9º och vi bunkrade upp med överdragsbyxor, kängor och mössor (förutom den galna svågern som glatt gav sig iväg i jeans och vanliga skor…något som straffade sig). Men efter den här dagen så blir jag mer och mer övertygad om att någon där uppe sitter och filmar mig hela tiden och ser det som en rolig komedi, det finns ingen annan förklaring.

Vi befann oss i skogen i max en timma och på den tiden hann mina hundar bli anfallna av en jakthund två gånger, både jag och svägerskan fick uppleva hur träden stal våra mössor och glatt hängde dem på en gren, vi skulle korsa en bäck där isen var så tunn så t.o.m hundarna gick igenom, min kära man snubblade på en gren och när han låg på backen och krälade så kom grenen och piskade till honom rejält, svågern trampade igenom isen och fick sig ett litet vinterbad, vi gick genom terräng som var så tät så vi nästan fick krypa och svågern fick ta av sig sitt skärp och låna ut till mig när jag ville koppla hundarna (p.g.a  jakthunden) och inte hade koppel med så det räckte.

Det mest ironiska i det hela var att vi klampade runt bra länge i skogen och var hittade vi granen till slut, jo ungefär där vi hade parkerat bilarna. Är det inte härligt med jul ändå?! ;)

Det är flera som har mailat och sagt att det krånglar med kommentarerna här i bloggen, många har skrivit kommentarer som sedan inte syns. Tyvärr vet jag inte vad det kan bero på, jag har inte ändrat några inställningar. Men jag vet att det har varit på liknande sätt förr och sedan löst sig utan att jag har gjort något, så jag sätter hoppet till det denna gång också. :)

Annars är det väl inget nytt direkt, jag har jobbat på som vanligt men nu har jag varit ledig igår och idag och det är underbart. Nu kör jag bara torsdag och fredag också och sedan går jag på semester och det ska bli fantastiskt!

Jag tror att min skalle är i stort behov av lite ledighet, just nu är jag rörigare än vanligt. För några dagar sedan var jag hemma hos ett par vårdtagare och skulle laga lite mannagrynsgröt till dem, jag slängde i mjölk och (vad jag trodde var) mannagryn och sedan stod jag där och rörde utan att det hände något. Efter en stund började jag ana oråd och kollade närmare exakt vad jag hade gjort, jag hade rört ihop fyra dl mjölk och fyra dl salt. Arma pensionärer, de har det inte lätt när Gitsie är i tjänst. ;)